1-jun-2008
Snart så åker jag till Frankrike till mina föräldrar dem bor i en väldigt vacker stad som heter Nice.
Dem flyttade från Svergie för snart ett halv år sen.
Ska bli väldigt skönt att få träffa dem, va ju så länge sen..
Just nu så är det bara en massa tankar i mitt huvud, åååå känns som om hela huvudet ska explodera!!
Jag är nu inne på min 7 behandling vecka utav 12 veckor, så snart är den tiden slut.
Dem säger att jag gör framsetg för varje dag och det stämmer. På min förra behandling så ljög jag igenom hela behandlingen. Men den här gånger så gör jag allt rätt eller är åtminstonde ärlig, även fast det är svårt.
Men jag villl inte längre vara ätstörd, jag vill vara fri, få det där livet som jag så många gånger har drömt om...
Varken min familj eller nån annan vid min sida orkar mer med det här, vilket jag förstår. Det får vara nog nu, dags att ta nya steg i livet. För nu är jag inte ensam eller jag har aldrig varit det, utan det är mitt tankesätt som har lurat mig, fått mig att tro att jag verkligen va ensam.
Men faaaan vad det här har förstört, kompis relationer, relationer över huvudtaget!
Den familjen som fanns innan jag blev sjuk, finns inte mer, kommer nog aldrig mer göra det. Såran eftera allt bråk efter all svek är för svåra för att det ska någonsin kunna läka ihop. men det får jag ta, eller försöka acceptera kan inte göra så mycket mer än leva med det.
Men idag mår jag bra, men börjar nu få grepp om känslor å sånt, känns rätt konstigt eftersom jag är så van vid att kväva mina känslor jag har för folk eller känslor över huvudtaget...
Jag blev sjuk redan vid 13 år ålder eller fick min deagnos vid den tiden, men redan vid 11 års ålder så kom mina problem. Men idag så är jag 21 å går min sista behandling!!!!
har själv lovat mig det!!
för nu är det dags att leva, dags att njuta av livet. det tänker jag göra, å hela vägen ut också.
Det finns ingen som kan stopa mig!
